Carl Schlyter (PV) skriver om en ny politik för att hantera coronakrisen i Altinget. Det är dags att bygga samhället nerifrån och upp och införa tillfällig basinkomst!
* * *
Offra någon procent köpkraft för att ha beredskapslager
Hittills har debatten om coronaviruset handlat om vad vi kan göra för att minska smittspridningen tillräckligt mycket för att vården inte ska haverera. Men redan innan intensivvårdsavdelningarna börjat fyllas med människor i behov av hjälp börjar många ekonomer förlora tålamodet med att ekonomins ständiga tillväxt tar en paus.
Kraven växer på att få ett slutdatum för karantäner och försiktighet för att ”få igång hjulen igen”. Rakt ut betyder det att vi offrar hundratals, i värsta fall tusentals, av de äldre som byggt upp det samhälle vi alla skördar frukterna av.
”Vinsterna sipprar förhoppningsvis ned”
Vad betyder dessa krav? Jo att smittskyddet för stå tillbaka för att annars kollapsar ekonomin.
Men känns detta igen? I kris efter kris återkommer ständigt samma lösningar. Det spelar ingen roll om det är en börskrasch, en lånebubbla-krasch eller som nu en coronakris – medicinen är alltid densamma: Ge bankerna hundratals miljarder som de ska pytsa ut till de stora företagen som ska få igång ekonomin. Släpp lös krediter bortom gräns så att den ekonomiskt mäktigaste gruppen i samhället får igång hjulen åt oss andra, till slut sipprar vinsterna förhoppningsvis ned till oss andra i form av jobb, lån och konsumtion.
Sår fröet till nästa kris
Vi ska sätta Sverige först och inte syssla med politik, sägs det. Men vad som nu görs är i högsta grad politik, att göda ett ekonomiskt system som aldrig klarar sin uppgift med mer krediter hos storbankerna sår bara fröet till nästa kris, som ständigt blir större.
Offra någon procent köpkraft
Vi har med flit slimmat staten, gjort oss av med beredskapslager. Vi har New public management, som ska detaljstyra varje arbetare inom det offentliga och krama ur varje sekund ur varje människa till dess utbrändheten sätter stopp. Vi ska till varje pris effektivisera produktionen av allt så att varje land bara gör det som de är bäst på, utnyttja sin konkurrensfördel, inget annat, allt annat ska importeras.
Men varför ska ekonomin inte ha samma logik som vi själva har. Vi försäkrar alla våra saker, vi offrar några procent av vår köpkraft för trygghetens skull.
Låt oss försäkra även samhällets ekonomi, offra någon procent köpkraft för att ha beredskapslager och låt läkare, sjuksköterskor och lärare få bestämma själva lite mer snarare än att detaljstyra uppifrån. Tillverka en del saker själva även om de är billigare i Kina.
Ekosystem sätter gränser
Alla generationer före oss har fått sin livskvalitet begränsad av att man inte kunnat omvandla naturen till bekvämligheter, brist på mat, värme, kläder och husrum. Vi är den första generationen som kan producera tillräckligt, och mer därtill, för allas behov, så länge det fördelas rimligt rättvist.
Men vi har en ekonomi byggd efter den gamla logiken att ständigt växa så fort det går, men samhällets nya problem är att det är jordens ekosystem och klimat som sätter gränserna för oss, inte vår produktionsförmåga. Då är det dags för en ekonomi som löser miljökriser, sociala kriser och inte till varje pris pumpar upp ekonomin med ständigt växande skulder.
Dagens ekonomi förstör miljön när den går fantastiskt och tillväxten är hög. Bankernas skuldrally fördelar om uppåt och klyftorna växer när ekonomin rullar på. Ekonomin tål inte när en kris uppstår och staterna släpper lös sina skulder som till slut leder till kollapser.
Inför tillfällig basinkomst
Vi kan därför inte vänta att ta den politiska debatten till efter krisen för just nu gör vi som vi brukar: kastar pengar efter de i toppen. Men i en kris är trygghet nyckeln till framgång.
Nödvändiga beslut mot smittan ger oss trygghet och garanterad inkomst ger oss ekonomisk trygghet. Det är dags att Riksbanken och regeringen byter fokus, till att bygga samhället underifrån och upp. Lönegarantier med mera till de som drabbas är bra men hjälper inte alla. Inför tillfällig basinkomst, nu. Där alla, oavsett orsak får en garanti så att man har så det räcker till mat och hyra och annat livsnödvändigt.
”Kasta ärtor till svin”
Då kan vi i större lugn bygga upp en ekonomi som satsar mer på lokal ekonomi, småföretagen och människorna, och där krediter går till de som ställer om, inte för att subventionera flygbranschen. Låt oss stötta de lokala företagare som stannar kvar och försöker överleva även efter krisen. Inte de som lägger ned en ärtfabrik för att profitmarginalen är några procent större någon annanstans, det är att kasta ärtor till svin.
Carl Schlyter (PV)
Talesperson, Partiet vändpunkt